Emma Kristina Ybert

Jag minns när jag jag började i skolan, du var den första som jag lärde känna. jag fick sitta bredvid dig första dagen. Ända sedan dess så har jag sett dig som en utav mina närmaste kompisar. Men när vi började i gymnasiet så blev allt plötsligt konstigt. Att du sedan nu börjar att försumma folk som har stått dig nära i alla dessa år, detta tycker jag är fruktansärt otacksamt. om jag ska kunna veta hur du mår så måste du öppna munnen och säga hur du mår till mig. Jag kan inte läsa dina tankar. Men när jag frågar så sätter du upp din perffekta fasad.  Att du sedan ger löften som du inte kan hålla gör vår kontakt mycket bättre.
-Hej Nej jag har inte glömt att vi ska träffas, men om det blir bra väder ska jag till sthm imorgon. Men jag hör av mig puss
Detta var din bortförklaring till varför vi inte skulle ses, jag kan ta att du inte ringde, men att jag sedan ser att du ska hem till någon heelt annan och sedan på fest. Sättet som du beteer dig på gör mig illa till mods. Jag tycker synd om alla dina kompisar som inte har blivit valda in till ditt "nya liv" som du beskrev det.
Allt detta är från mig till dig, jag hoppas att de läser detta, framför allt så hoppas jag att du tar åt dig till 100 procent och att du tar och tänker lite på vad du har sagt och gjort mot dina vänner en gång till.
//E.