tankar...
Det finns vissa stunder i livet som då man har tid att tänka till, jag har haft en sådan stund i dag. Det finns också olika intryck som gör att man vill tänka till eller kommer för sig att göra det. Det började med att jag tittade på en film, P.S I Love You heter den. Jag har sett den förr men jag har inte fått samma intryck som jag fick nu. Det är en väldigt bra film, alltså en riktigt bra film. Det är alltid svårt att mista någon som står en nära och det kommer det allatid att vara. Jag har själv varit med om det och det är inte lätt, men att misat någon som man har valt att spendera restan av sitt liv med måste vara bortom oförklarligt svårt. Jag påstår inte att det är lättare och mista en förälder eller så, det gör jag verkligen inte. Men den personen som man har valt att dela livet med, sin vardag, sina innersta tankar. Det finns nog inget ord som kan beskriva den känslan.
Jag är inte en negativ person, jag är en glad, social, trevlig och ganska rolig som person om jag får säga det själv, men jag kan inte komma på andra tankar än att allt i livet är relativt. Ingenting består,allt kan försvinna lika fort som man fått det, det kan vi inte styra över. På ett ögonblick så kan ett liv försvinna och kvar finns bara saknad, sorg, förtvivlan och en längtan. En längtan tror jag om att allt inte skulle vara relativt. Men ser man tillbaka till verkligheten så är allt det hur man än vrider och vänder på det. Nu menar inte jag en massa vetenskap, utan i det verkliga livet där ute.
Jag tror att alla människor vet detta men att vi inte tar vara på livet mera då. Jeg menar hur många har inte ett arbete som de inte trvis med, ett förhållande som nån är missnöjd med, en livssituation som man hatar. Men gör något åt det då, säg var ni tycker och tänker, sitt inte tysta som nå j*vla möss i nå hörn stå för vad ni tycker och va stolta över det. Personen som man måste ta hand om bäst är sig själv, annars kan man inte ta hand om andra och inte hjälpa eller göra andra glada. Vi lever ett liv och det kommer inte komma några andra chanser att ta igen det, så ta chansen och bara gör det du vill. Ta hand om dina närmaste! Dom får inte heller en andra chans, när du tittar tillbaka kan det redan vara för sent.
Det finns så mycket jag vill göra i mitt liv, plugga, flytta, skaffa bran, gifta mig, köpa hus, plugga igen, jobba och sedan bli gammal. Men hur ska jag hinna med det när allt är reletivt. Precis som hon i filmen känner jag att jag tappar bort lite av mig i allat som förväntas av mig ibland. En massa konstiga förpliktelser som jag inte borde ha egentligen och saker som jag inte borde bry mig om men som jag samtidigt på något oförklarligt sätt dras in i. "du bode göra så, du är bara 20 du borde vara ute och festa, du borde göra si, du är inte gammal bete dig inte som om du är äldre" jag orkar inte höra det, jag gör väl vad jag vill, jag äger mig själv, jag behöver inte göra nåt för att du gör det eller för att jag borde det. Jag har förändras som person, jag värdesätter inte samma saker längre, jag tänker på ett annat sätt än vad jag gjorde tidigare och det behöver inte vara ett problem. Det är väl bra att jag trivs som det är och att jag är preicis där jag borde vara. Det är liksom "Emma 2.0".
Jag saknar mitt liv som det var förr, nästan inget ansvar, brydde mig inte så mycket om nått, men det betyder inte att jag inte trvis som det är nu. Jag hade jättekul för några år sedan men det var då, men det behöver inte vara antingen eller. Det kan vara lite av båda, det är så men allt i livet. Det är bra med en balans.
När min farfar gick bort så försvann den del av mig, han var en utav mina hjältar. Hela min värld gick under, crach and burn. Men det hjälpte mig också att förstå hur myckt en människa kan påverka en annan och hur mycket kärlek det finns. För min farfar han var en kärleksstråle, han var en pålitlig, ärlig och en man som stod för sina åsikter och bakade inte för nått. Jag var hans lilla hjärtegull och jag ville bli som han när jag blev stor. Ända in i det sista så vänade han om att jag skulle ha det bra, att jag skulle göra som jag ville och att jag skulle följa mitt hjärta. Det hjälpte mig också att se hur bra jag egentligen har det. Jag har en familj, jag har kompisar och ställer upp och alltid finns där, jag har världens bästa pojkvän. Jag har alltså ett jävligt bra liv !
Allt har ett slut, men allt har också en början!
Jag är inte en negativ person, jag är en glad, social, trevlig och ganska rolig som person om jag får säga det själv, men jag kan inte komma på andra tankar än att allt i livet är relativt. Ingenting består,allt kan försvinna lika fort som man fått det, det kan vi inte styra över. På ett ögonblick så kan ett liv försvinna och kvar finns bara saknad, sorg, förtvivlan och en längtan. En längtan tror jag om att allt inte skulle vara relativt. Men ser man tillbaka till verkligheten så är allt det hur man än vrider och vänder på det. Nu menar inte jag en massa vetenskap, utan i det verkliga livet där ute.
Jag tror att alla människor vet detta men att vi inte tar vara på livet mera då. Jeg menar hur många har inte ett arbete som de inte trvis med, ett förhållande som nån är missnöjd med, en livssituation som man hatar. Men gör något åt det då, säg var ni tycker och tänker, sitt inte tysta som nå j*vla möss i nå hörn stå för vad ni tycker och va stolta över det. Personen som man måste ta hand om bäst är sig själv, annars kan man inte ta hand om andra och inte hjälpa eller göra andra glada. Vi lever ett liv och det kommer inte komma några andra chanser att ta igen det, så ta chansen och bara gör det du vill. Ta hand om dina närmaste! Dom får inte heller en andra chans, när du tittar tillbaka kan det redan vara för sent.
Det finns så mycket jag vill göra i mitt liv, plugga, flytta, skaffa bran, gifta mig, köpa hus, plugga igen, jobba och sedan bli gammal. Men hur ska jag hinna med det när allt är reletivt. Precis som hon i filmen känner jag att jag tappar bort lite av mig i allat som förväntas av mig ibland. En massa konstiga förpliktelser som jag inte borde ha egentligen och saker som jag inte borde bry mig om men som jag samtidigt på något oförklarligt sätt dras in i. "du bode göra så, du är bara 20 du borde vara ute och festa, du borde göra si, du är inte gammal bete dig inte som om du är äldre" jag orkar inte höra det, jag gör väl vad jag vill, jag äger mig själv, jag behöver inte göra nåt för att du gör det eller för att jag borde det. Jag har förändras som person, jag värdesätter inte samma saker längre, jag tänker på ett annat sätt än vad jag gjorde tidigare och det behöver inte vara ett problem. Det är väl bra att jag trivs som det är och att jag är preicis där jag borde vara. Det är liksom "Emma 2.0".
Jag saknar mitt liv som det var förr, nästan inget ansvar, brydde mig inte så mycket om nått, men det betyder inte att jag inte trvis som det är nu. Jag hade jättekul för några år sedan men det var då, men det behöver inte vara antingen eller. Det kan vara lite av båda, det är så men allt i livet. Det är bra med en balans.
När min farfar gick bort så försvann den del av mig, han var en utav mina hjältar. Hela min värld gick under, crach and burn. Men det hjälpte mig också att förstå hur myckt en människa kan påverka en annan och hur mycket kärlek det finns. För min farfar han var en kärleksstråle, han var en pålitlig, ärlig och en man som stod för sina åsikter och bakade inte för nått. Jag var hans lilla hjärtegull och jag ville bli som han när jag blev stor. Ända in i det sista så vänade han om att jag skulle ha det bra, att jag skulle göra som jag ville och att jag skulle följa mitt hjärta. Det hjälpte mig också att se hur bra jag egentligen har det. Jag har en familj, jag har kompisar och ställer upp och alltid finns där, jag har världens bästa pojkvän. Jag har alltså ett jävligt bra liv !
Allt har ett slut, men allt har också en början!
Kommentarer
Trackback
